Staty på Mamayev Kurgan

Ekonomi

Det moderna Volgograd är än idag en mycket viktigt industristad som livnär sig på mycket stora industrier så som skeppbyggnationer, oljeutvinning samt aluminium- och stålproduktion.

Utöver dessa inkomstkällor bedriver också Volgograd en mycket omfattade produktion och tillverkning av olika typer av maskiner och fordon. De har också en mycket stor kemiskt baserad produktion till många större industrier. Dessutom så ligger en helt enorm hydroelektrisk anläggning precis utanför den norra delen av Staden.





Volgograds ekonomi

Den hydroelektriska anläggningen i Volgograd heter Volga GES och är faktiskt det absolut största vattenkraftverket i hela Europa i sitt slag. Stationen ligger också sist i kedjan av dammar floden Volga precis innan floden når ut till det Kaspiska havet. Hela anläggningen drivs idag av företaget RusHydro.

Vattenkraftverket i Volgograd
Vattenkraftverket, Volga GES, i Volgograd

Det stora projektet startade redan den 6 augusti 1950 som ett steg i den industrialisering man startade efter att kriget äntligen tagit slut. Hela projektet hette då "De stora kommunistiska byggnadsprojekten" och blev godkänd av Josef Stalin. Det var också då som man bestämde att man skulle bygga upp en riktigt ordentlig vattenkraftsanläggning som minst skulle ha en lagringskapacitet på 1.7 miljoner kilowatt. Mer än tio tusen ungdomar som var medlemmar i Ungdomens Kommunistunion deltog i det enorma byggnadsprojektet och den stad som idag kallas för Volzhsky var faktiskt från första början bara ett tillfälligt boende för de som var med och byggde.



De maskiner och verktyg som krävdes under hela processen skickades från landets alla hörn. Bland annat så skickades byggnadsmaterial från Moskva, Tashkent, Chelyabinsk och Kharkov. Utöver dessa städer så skickades det också en hel del virke från Karelia. Många av de elektriska komponenter som krävdes senare under projektets gång kom istället från Zaporozhyze och Sverdlovsk. De tillhörande turbinerna och de stora generatorerna byggdes dock i Leningrad. Detta omfattande projekt sysselsatte i princip hela landet av olika orsaker då det hela blev ett gemensamt bygge för flera olika städer. Totalt så krävdes det komponenter och olika typer av delar från totalt 1500 olika stället och ett dussin olika forskningsinstitut som bidrog med både utrustning och experter.

Stationens första generator togs i drift den 22 december 1958 men det dröjde fram tills den 10 september 1961 innan man förklarade stationen helt färdigbyggd. Det stora kraftverket sågs som ett revolutionerande framsteg rent tekniskt och redan under 1959 så satte man upp en helt ny högspänningslinje hela vägen fram till Moskva som låg på hela 500.000 volt. Bara några år senare så ville man prova att flytta fram de tekniska gränserna något och man valde att sätta upp en kraftigare linje på hela 800.000 volt hela vägen till Donbas. Linjen sattes först upp som ett experiment för att se om den skulle klara av att leverera tillräckligt mycket ström på den sträckan men den blev senare permanent tagen i drift. Lite senare under 60- och 70-talet installerade man flera nya elektrotekniska och hydromekaniska delar för att kunna försäkra sig om att man skulle kunna möta det framtida behovet att av att eventuellt kunna förse flera samhällen i hela landet och även i Sibirien.

Själva stationen består av en 725 meter lång och 44 meter hög betongdamm som sträcker sig hela vägen över floden Volga. Stationen fungerar också som bro för både väg och spårburna fordon. I dagsläget klarar kraftverket av att leverera hela 2,592,5 megawatt och en total årlig energiproduktion på 12,3 miljarder kilowattimmar. För att klara att leverera så pass mycket energi så krävs det totalt 22 generatorer som ligger på lite olika effekter. Den långa dammen som idag sträcker sig över 4,9 kilometer bildar Volgograd reservoaren.

Något som är lite extra unikt med just det här vattenkraftverket är att de 22 generatorerna är anslutna på ett lite annorlunda sätt vilket innebär att transformatorerna till generatorerna också fungerar som inverter-transformatorer till inverter-anläggningen som driver Volgograd-Donbass linjen. Den här transformatorn ligger också på dammanläggningen och till skillnad från många andra inverter-anläggningar så har den inte heller något övertonsfilter.

Den nybyggda anläggningen kom att spela en mycket avgörande roll i den framtida utvecklingen av den nedre delen av Volga regionen och Donbas. Den var också väldigt viktig för att kunna förena de stora elsystemen som finns i de centrala delarna samt runt Volga och de södra regionerna. Den nya dammen hjälpte också till att göra Volga farbar vilket i sin tur innebar att man nu kunde använda sig av den nya leden för att kunna ta sig från Saratov vidare till Astrakhan och sen till det Kaspiska havet.

Utöver detta fanns det också färdiga planer på projekt som innebar en kraftig bevattning av den stora intilliggande regionen som led av mycket svår torka. Framförallt hade man planerat att pumpa ner vatten till den västra Kazachstan provinsen.

De nackdelar som kraftverket förde med sig var att den stora dammen orsakade väldigt kraftiga störningar för fisklivet i det Kaspiska havet som inte längre kunde ta sig till sina vanliga häckningsplatser. En av de hårdast drabbade arterna blev Beluga som är en mycket viktig fisk för den stora kaviarindustrin. Fisket i kanalen visade sig snart vara oerhört ineffektivt och mellan 1962 och 1967 räknade man fram att man lyckades fiska cirka 15 % av det totala fisket man lyckades med innan den stora dammen byggdes.

Den andra negativa effekten man fick av bygget var att den oerhört stora dammen som totalt innehåller cirka 31,5 kubikkilometer vatten på en yta på 3117 kvadratkilometer. Tack vare sin storlek så var det dessvärre många bosättningar och bra jordbruksmarker som gick helt förlorade.