Ekonomi

Ekonomi i Volgograd

Det moderna Volgograd är än idag en mycket viktig industristad. Man livnär sig på mycket stora industrier som till exempel skeppsbyggnationer, oljeutvinning samt aluminium- och stålproduktion.

Utöver dessa inkomstkällor bedriver också Volgograd en mycket omfattade produktion och tillverkning av olika typer av maskiner och fordon. De har också en mycket stor kemiskt baserad produktion till många större industrier. Dessutom så ligger en helt enorm hydroelektrisk anläggning precis utanför den norra delen av staden.

Volga GES

Den hydroelektriska anläggningen i Volgograd heter Volga GES. Den är faktiskt det absolut största vattenkraftverket i Europa i sitt slag. Stationen ligger också sist i kedjan av dammar i floden Volga precis innan floden når ut till det Kaspiska havet. Hela anläggningen drivs idag av företaget RusHydro.

ekonomi
Vattenkraftverket Volga GES.

Det stora projektet startade redan den 6 augusti 1950. Den var ett steg i den industrialisering man påbörjade efter att kriget äntligen tagit slut. Hela projektet hette då ”De stora kommunistiska byggnadsprojekten”. Josef Stalin hade själv godkänt detta upplägg. Det var också då som man bestämde att man skulle bygga upp en riktigt ordentlig vattenkraftsanläggning. Den  skulle ha en lagringskapacitet på minst 1.7 miljoner kilowatt. Mer än 10 000 ungdomar som var medlemmar i Ungdomens Kommunistunion deltog i det enorma byggnadsprojektet. Den stad som idag kallas för Volzhsky var faktiskt från första början bara ett tillfälligt boende för de som var med och byggde.

De maskiner och verktyg som krävdes under hela processen blev skickade från landets alla hörn. Bland annat så skickades byggnadsmaterial från Moskva, Tashkent, Chelyabinsk och Kharkov. Utöver dessa städer så kom det också en hel del virke från Karelia. Många av de elektriska komponenter som krävdes senare under projektets gång kom från Zaporozhyze och Sverdlovsk. De tillhörande turbinerna och de stora generatorerna byggdes dock i Leningrad. Detta omfattande projekt sysselsatte i princip hela landet. Totalt så krävdes det komponenter och olika typer av delar från totalt 1 500 olika producenter. Ett dussin forskningsinstitut bidrog också med både utrustning och experter.

Starten och fortsättningen

Stationens första generator togs i drift den 22 december 1958. Det dröjde dock fram tills den 10 september 1961 innan man förklarade stationen helt färdigbyggd. Det stora kraftverket sågs som ett revolutionerande framsteg rent tekniskt. Redan 1959 så satte man upp en helt ny högspänningslinje hela vägen fram till Moskva som låg på hela 500 000 volt. Bara några år senare så ville man prova att flytta fram de tekniska gränserna. Man valde då att sätta upp en kraftigare linje på hela 800 000 volt hela vägen till Donbas. Linjen blev först uppsatt som ett experiment. Detta för att se om den skulle klara av att leverera tillräckligt mycket ström på den sträckan. Provet föll väl ut och blev senare tagen i drift permanent. Under 1960- och 70-talet installerade man flera nya elektrotekniska och hydromekaniska delar. Mest för att kunna försäkra sig om att man skulle kunna möta det framtida behovet av att kunna förse flera orter i hela landet och även i Sibirien.

Själva stationen består av en 725 meter lång och 44 meter hög betongdamm som sträcker sig hela vägen över floden Volga. Stationen fungerar också som bro för både väg och spårburna fordon. I dagsläget klarar kraftverket av att leverera hela 2 592,5 megawatt och en total årlig energiproduktion på 12,3 miljarder kilowattimmar. För att klara att leverera så pass mycket energi så krävs det totalt 22 generatorer som ligger på lite olika effekter. Den långa dammen som idag sträcker sig över 4,9 kilometer bildar Volgogradreservoaren.

Det finns något som är lite extra unikt med just det här vattenkraftverket. De 22 generatorerna är anslutna på ett lite annorlunda sätt. Det innebär att transformatorerna till generatorerna också fungerar som inverter-transformatorer till inverter-anläggningen som driver Volgograd-Donbass linjen. Den här transformatorn ligger också på dammanläggningen. Till skillnad från många andra inverter-anläggningar så har den inte heller något övertonsfilter.

Utveckling av flera regioner

Den nybyggda anläggningen kom att spela en mycket avgörande roll i den framtida utvecklingen av den nedre delen av Volgaregionen och Donbas. Anläggningen var också väldigt viktig för att kunna förena de stora elsystemen som finns i de centrala delarna, samt runt Volga och de södra regionerna. Den nya dammen hjälpte även till att göra Volga farbar. Det medförde, i sin tur, att man nu kunde använda sig av den nya leden för att kunna ta sig från Saratov, vidare till Astrakhan, och sen till det Kaspiska havet.

Utöver detta fanns det också färdiga planer på ett annat projekt. Det innebar en kraftig bevattning av den stora intilliggande regionen som led av mycket svår torka. Framförallt hade man planerat att pumpa ner vatten till den västra provinsen i Kazakstan.

Men – det fanns nackdelar med kraftverket. Den stora dammen orsakade väldigt kraftiga störningar för fisklivet i det Kaspiska havet. Fiskarna kunde inte längre ta sig till sina vanliga lekplatser (fortplantning). En av de hårdast drabbade arterna var husen. Den är en mycket viktig fisk för den stora kaviarindustrin (Beluga). Fisket i kanalen visade sig snart vara oerhört ineffektivt. Mellan 1962 och 1967 räknade man fram att man låg på cirka 15 % av de kvoter som gällde innan den stora dammen byggdes.

Den andra negativa effekten av bygget var den oerhört stora dammen. Totalt innehåller den cirka 31,5 kubikkilometer vatten på en yta på 3117 kvadratkilometer. Tack vare sin storlek så var det dess värre många bosättningar och bördiga jordbruksmarker som gick helt förlorade.